Nostalgi eller varför jag sparar gamla mail.

Inför helgen så brukar jobbet lugna ner sig lite. Fredagar så bjuds det på fredagsbulle, webradion ökar ett par decibel, någon enstaka öl öppnas och planer smids. Planer som visserligen sällan eller aldrig efterlevs men dock smids det planer. Eftersom denna fredag är precis som alla andra med undantaget att jag inte trivs med min stol så har jag hittat en stund för att göra till exempel:

a) diska kaffemuggen.
b) bringa ordning i skrivbordslandet
c) rensa mailboxen

Och det är ju under punkt (c) som jag idag gör mig extra glad. Jag hittade nämligen ett gammalt mail från en gammal vän. En underbar person vid namn Aandreas Hummderdahl. Mailet handlade om att jag hade bett honom skriva ett litet kort intro till en "greatest hits" platta jag hade kompilerat utav samtliga gamla No Funktion demos. CD projektet blev inte avslutat av den enkla anledningen att min enormt snygga coverart som jag hade gjort till cd´n försvann när min dåvarande disk kort och gott sa...

"Är det här jobb för en karl?? Nu skiter jag i det här, see you in Paris suckers!"

...innan den la ner för gott. I och med disk krashen så försvann coverarten för gott och därmed även min energi. Men min vän Aandreas levererade i alla fall och detta är vad han skrev om den en gång så kraftfulla energin som under en kort period under 90 talet förgyllde mitt liv.



– Upp med en hand om ni minns John Frusicantes mössa i "Under the bridge" videon?
– Vem?
– Gitarristen i Red Hot Chili Peppers, han hade på sig en liten, färgglad mössa i den videon, från typ -92 eller nånting, upp med en hand om du minns den...

...för det jag ska berätta om hände just då, vid den mycket speciella under-the-bridge-mösse-perioden.
Vi befinner oss i Nirvana-land. Rökrutetjejerna har bytt ut Axl mot Kurt. Michael Jackson är gift med Elvis dotter. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit. Varenda gymnasiklass ser ut som byggarbetare i sina säckiga flanellskjortor.

Visserligen fanns det väl alltid någon svartklädd misfit i varenda klass som påstod sig gilla Einsturzende Neubauten och en och annan brillorm som var nere med garagerock från 60-talet ("har du hört The Sonics, stenhårt!") men resten av oss svajade ostadigt mellan Salt'n'pepa, Pearl Jam, Cypress Hill och Nine Inch Nails. Föga visste jag då att Eskilstunabandet Havsänglar, tidigare okänt som Jones & Giftet, senare tokkänt som Kent, skulle fylla både Globen, Stockholms Stadion och världens största tält. Jag hade inte en aning om att Yvonne skulle visas på ZTV och med tiden förgrenas i grupper som David Lindh and the Hail Marys och Strip Music. Ärligt talat rörde det inte mig i ryggen på den tiden. Som om jag brydde mig. Varken Kent eller Yvonne hade mössor på sig på scen. Kanske någon i bandet hade hatt nångång, minns inte riktigt, men aldrig en liten, färgglad mössa. Som den John Frusicantes hade på sig i "Under the bridge" videon.
Det hade däremot No Funktion. Inte konsekvent, inte samtidigt, inte som en gimmick, kanske inte ens bokstavligt men nog hade de banne mig mössa.

När jag häromdagen såg "Under the bridge" på MTV, första gången på låt säga 13 år, så var det inga Red Hot Chili Peppers-minnen som dök upp. Har nog inga sådana. Istället var det minnen av No Funktion live i Blå Rummet, på Max 500, Vilstafestivalen, Sommarens Sista Suck och Skylight (och så tror jag att de faktiskt spelade i Årby också) som trängde sig fram ur tonårsarkivet långt bak i skallen.
Vilstafestivalen minns jag särskilt väl. Jag var där med min blivande fru och några vänner. Först spelade Carmen Curlers som vi såg eftersom Harri var med i bandet. Sedan spelade Havsänglar. Då gick vi till ett öltält. Därefter var det No Funktion. Det ösregnade. Kallt regn. Vi hade händerna i luften hela tiden. Sist ut var Yvonne. Det regnade fortfarande. Vi gick hem.

No funktions konsert under den kvällen ligger fortfarande på min All time top 10 list. Ärligt.
Att jag och min gode vän Marcus senare fick äran att vara No Funktions "dansare eller vad de nu var" (för att citera Eskilstuna Kuriren) under ett gig har inget med saken att göra. Ej heller det faktum att jag är god vän med Brenken och att han då och då spelar bas i mitt band The Night Keys. Jag är inte det minsta partisk. Knappast.

Saken är bara den att jag fortfarande gillar att slänga upp en hand eller två i luften ibland och skaka dem som om jag inte brydde mig.

Av Andreas Hummerdahl 2006



Min gode vän bifogade även en bild från en av kollisionerna med NoFo crü.
Från vänster längst bort i bild: Hockey, Mateo, Flinkens huvud, Andreas i svart mössa, Brenken hukandes med bas, Sävström i bakgrunden på percussion, Ivans trumset, Phunnish mitt i dansen.


Nu är jag på bra humör. Tack Andy!